Så är det över. Det som jag har tänkt på varje gång simmat längder tidigt på mornarna eller sprungit mina, visserligen inte så ofta förekommande, intervaller eller suttit i spinningsadeln. Triathlonet. Har känt mig i ganska bra form i veckan, de få träningpass jag kört. Har cyklat uppför delsjöbacken utan problem osv och har försökt simma i öppet vatten så fort jag fått chansen, vilket har varit ganska ofta i det fina väder som varit. så idag var det äntligen dags.

Vaknade dock kl 5.30 och hade ont i halsen. Tänkte fan, fan, fan och somnade om. Vaknade igen kl 7.20 och insåg att jag faktiskt hade ont i halsen. Intalade mig att det var ett halsont som inte var så allvarligt o att de kanske skulle gå över. Hela varma resan till Örserum sov jag för att hoppas på att det onda skulle gå bort. Men icke. Men nu var jag på väg o lite halsont kan man leva med.

Var på plats flera timmar innan tävlingen och spenderade tiden med att umgås med hela släkten och supportteamet Danielsson/Wallberg/Gunnarsson samt packa i och ur väskan av nervositet o försöka få i mig lite mat. Varmt o skönt var det till alldeles innan min start då det började regna vilket var rätt tacksamt då det var skönt med lite svalka. Jag skulle ju bli varm såsmåningom.

Efter ett antal toabesök o lite uppvärmning i vattet var det dags. Härlig sandstrand och klart vatten gjorde att min rädsla för vatten gick över lite. Resten av rädslan tog tävlingsdjävulen hand om och raderade ut. Det var väldigt långgrundt så det blev en hel del springa i vattnet vilket är jobbigt men väl i insåg jag glatt att jag skulle nog inte bli helt sist iaf och tyckte att jag flöt ganska bra ändå så simningen gick lättare än jag trodde. Jobbigt var det dock att springa upp ur vattnet och jag undrade om resten skulle vara så här jobbigt me.

Upp på cykeln efter att fått på mig skor, cykelbyxor och hjälm. Kändes ändå ganska lätt när jag rullade iväg på Marithas supercykel. Kom igång och insåg igen att jag inte skulle bli sist för jag började ta in lite på folk, även killar/gubbar som startade 2 min före mig. Dock började regnet tillta och det som inte var blött innan var riktigt blött nu. Jag hade en flod längst mina ben ner i min sko. Var lite feg i nedförsbackarna då flera tog in på mig eller åkte ifrån men så fort det gick uppför igen tog jag in lite och det var roligt.

Den sköna cykelturen tog dock slut och det var dags att slänga av hjälmen och ta tegelstensbenen och släpa runt dem i 5 km. Som johan beskrev det, "det är som att konstant springa i uppförsbacke"  Det gick dock helt okej utan nån mjölksyra i uppförsbackarna och till min stora glädje återhämtade jag mig någonlunda nerför. Var tvungen att knyta om skorna på första varvet så jag tappade nån sekund men de tjänades säkert in igen.  Sista varvet gick någonlunda men kände av halsen lite. Hade dock en man bakom mig som jag cyklat om och han sedan cyklat om mig flera gånger som jag hade sprungit ikapp och om så med honom flåsande i nacken var det bara att springa på. Så det var fantastisk skönt att komma över mållinjen med honom bakom mig. Sprang dessutom nästan på 5.30 min/km tempo vilket jag är mkt nöjd me. Det trodde jag inte när jag stack iväg.

Även om det var tungt stundtals, speciellt med löpningen, så var det fantastiskt kul. Hade ett leende på läpparna ganska ofta under loppet. Trots att jag var trött när jag kom i mål var jag inte så farligt sliten. Detta var mycket roligare än Göteborgsvarvet. Mer triathlon till Andrea!

Så nu är det sovdags! Vill bara tacka alla supporters. Speciellt Johan o Emelie som svarat på alla frågor jag haft och hjälpt mej att fixa grejer, Maritha som jag fick låna racern av, Eric's mamma och pappa som kom oc supportade i Örserum och så klart Eric som alltid ställer upp när jag får mina infall! TACK!